Go directly to Breaking Barriers
AN INTRODUCTION

Welcome to Breaking Barriers

Breaking Barriers was an interactive research-project initiated and financed by Samsung. RISE Interactive in collaboration with community art platform Foajé X and research-theatre RATS investigated how teenagers viewed and preformed participation in digital and physical spaces. We met teenagers in youth-houses and libraries in three places in Sweden, with different socio-economical contexts. With one exception of a school-class of future game-designers, we met them in places they had chosen of their own free will. In our conversations, games and co-creations we discovered that the teenagers we interacted with had vague if any relationship to concepts such as citizen, society and - participation.

Their use of digital tools focused on consuming videos and communicating primarily with people in their own social circuit. Beyond specified areas for influence in school they did not know how to affect societal issues or how ideas and opinions could be expressed in a public space. The teenagers we met however clearly expressed that they had views and perspectives that could be of great importance for the political development.

We gradually changed our strategy during the project from questions to a more story-based format, where we as facilitators could share different examples of what it can mean to be a citizen and then use them for further discussion. The desire to see, hear and reflect on this was very big. In Sweden there has been a long period of a very open, un-intrusive attitude towards teenagers, in particular in youth-houses. The dominant idea being that the less interaction with grown ups the better.

We found that the longing for presence and examples from grown ups was clearly expressed in this project. We could envision a possible next step consisting of a citizen-library with stories about citizenship.

Breaking Barriers aligns with the research initiative and Stockholm Based development platform Prototyping Citizenship. That joins research fields around co-creation and organizations, digital culture, engagement and learning practices in order to support organizations and businesses to identify lack of democracy and co-develop tailor-made methods for inclusion and developed trust cultures.

FORSKNINGSPROJEKT

Breaking Barriers – för ungas ökade inflytande

Genom berättelser gör vi världen begriplig tillsammans. Vi lever i en tid som på ytan svämmar över av berättelser. Men vid ett närmare betraktande är det kanske snarare åsikter och uttryck vi har så rikligt av i våra sociala medier, press och populärkultur. Vi är omgivna av löften om hur enkelt vi kan ge uttryck för vår åsikt och mening. Samtidigt har vi ett alltmer diskuterat underskott på aktivt medborgarskap. Få personer engagerar sig i lokala politiska processer eller utnyttjar möjligheten att påverka i frågor som engagerar. Kunskapsresistens och falsk fakta skapar stuprör av segregerade grupper som äger olika världsbilder. I en uppmärksammad studie för några år sedan visade Cambridgeforskare att ungdomar och unga vuxna inte kunde identifiera kommersiellt finansierade budskap på sociala medier som ett sådant ens när det var märkt med ett företagsnamn.

Vår tid ropar efter berättelser som hjälper oss att förstå vår egen roll i världen och tillsammans med andra. Berättelser som lyfter olika erfarenheter, olika sätt att ta plats och olika sätt att skapa tillsammans med andra. Berättelser som hyllar olikheter och visar oss hur vi kan agera och tänka kring förändring och inflytande.

Det här är en reseskildring från projektet Breaking Barriers. Det är också en stafett-pinne, en inbjudan och en uppmaning till fortsatt utforskande.

CHAPTER

AFFECT AND EXCHANGE

“In a gentle way, you can shake the world.”

Mahatma Gandhi

We believe that we have to be equally ready to be changed ourselves to change others. Questions that have been of relevance to us in this process are:
How do you take care of change in your organisation?
How do you allow for different ways of affecting?
Do you share how you are affected with the young people you work or otherwise interact with?
We are inspired by the sociologist Brené Brown and her work on vulnerability. She defines vulnerability as uncertainty, risk and emotional exposure.

”This kind of playing is a practise of courage, collaboration and letting each other be as we are.”

Participant from Sätra

SÄTRA

WHAT WE WANT TO CHANGE IN THE WORLD

War and conflicts
Nomophobia and racism
Violence and violent language
To be able to do what I want

WHAT STOPS US

We don’t have a space we can use they way we want
We don´t get to decide what to work with
We don’t have help with planning and resources

WHAT WE WOULD LIKE TO DO”

A play about abusive language and take it on tour playing for children younger than ourselves and discussing the consequences of bullying.
We want to be role-models.

A campaign on line with short movies with testimonials about violence in close relationships and between different groups of young people ro raise awareness.

TOOL BOX

PLAYING AND STORYTELLING

By exchanging stories in a playful way we can better understand each other

READ MORE

en resekrönika om att chatta med kroppen

Acting the digital

EN INBJUDAN

Acting the Digital är en undersökning. Vi använder teatersätt som samspel, idéer vi får av samtal och att hitta på saker med kroppen för att utforska vad vi gör på nätet. Vi är intresserade av när och hur vi möts på nätet för att få vara ifred och när vi möts för att hitta något nytt och hur vårt nätbeteende kan påverka samhället omkring oss. Välkommen! /Pernilla Glaser, Gunilla Edemo, Reine Lööf

Så lyder en inbjudan, eller kanske snarare en efterlysning, som tre teaterpraktiker skickar ut under våren 2017. Mottagare är ungdomar och människor som möter ungdomar i sitt arbete. Sökes: deltagare i en forskningsresa inom ramen för projektet Breaking Barriers.

ETT FÖRBEREDANDE MÖTE I NACKA

Okej, tänk er en bild på en rosa smoothie och texten: ”Med en matsked mandelmjöl i så blir frukosten mer mättande för min treåring”

Se framför er en selfie av en trött trettioåring på en buss och texten ”Vad är det för mening med allt egentligen?”

Så låter det när en grupp vuxna människor som är nya för varandra sitter i en ring och presenterar sig. Uppgiften är att göra det genom en för dig otypisk uppdatering i sociala medier, men som ändå berättar något som är ”sant” om ditt liv just nu. Därefter spinner ett samtal vidare, om hur ett par generationer människor, födda på 70- och 80-talen, väljer att iscensätta sig själva. Vad visas upp, vad döljs, hur förskjuts detta över tid och vad kan finnas för möjliga orsaker?

Deltagarna som samtalar har det gemensamt att de jobbar professionellt med ungdomar och/eller med improvisationsteater. Gruppen har samlats en tidig vårdag som en del av förberedelserna inför den forskningsresa som är tänkt att ske under sommaren tillsammans med deltagare i tonåren.

En stund senare ligger samma vuxengrupp ned på golvet i en ring, med huvudena ihop. Kropparna är mycket nära varandra, men alla blundar eller fäster blicken rakt upp i taket. En improviserad chatkonversation utspelar sig i en fiktiv Facebook-grupp. Var och en iscensätter en fantasi om någon person man mött någon gång på sociala medier, men aldrig träffat irl. Vad händer när dessa fiktionaliserade personer möter varandra? Hur positionerar de sig i relation till varandra?


Jan: Det går åt helvete för Sverige.

Bengt: Där sa du ett sanningens ord.

Kajsa: Vad ser ni för tecken på att det går åt helvete? Ekonomin går ju skitbra. Det är gubbar som ni som är problemet…

ETT SÄTT ATT FORSKA

En av alla möjligheter som finns till buds för den som vill forska om något, ett fenomen, några idéer och praktiker, är att låta detta något möta något helt annat, och därigenom skapa ett annat fält av idéer och praktiker. I möten och krockar finns potential för att nya aspekter kan bli synliga av och om de respektive fälten.

Vi – jag själv som inbjuden fristående konsult och konstnär, tillsammans med projektledaren Pernilla Glaser och regissören Reine Lööf – ville undersöka digitalitet med analoga metoder. Vad är det närmaste vi kan komma att chatta, när vi är kroppar i ett rum, frågade vi oss. Vår idé var att använda scenkonsten som forskningsmetod och utrymme. Tänk om scenkonst till och med skulle kunna fungera som en metafor för de aspekter av våra digitala liv som handlar om iscensättningar, dialoger och att attrahera en publik som ska gilla det vi visar upp, resonerade vi.

Men vi hade genast en invändning mot vår egen idé: Det kan ofta vila något högtidligt över den litterära teatern. Det finns en stor skillnad från den informalitet och interaktivitet som kännetecknar möten i digitala rum. Den litterära teaterns tillrättalagda berättande, även om vi alla tre har ägnat oss åt den traditionen, framstod inte som tilltalande för vår forskning. Vi tänkte oss att de olika fenomen som ska mötas kan behöva ha såväl släktskap som intressanta skillnader, för att forskningsresan ska bli givande.

Vi har alla tre även erfarenhet av improviserad teater. Själv har jag min huvudsakliga konstnärliga bakgrund från det fältet, jag har både undervisat amatörer och regisserat professionell improvisationsteater. Vår ingivelse att undersöka vilka intressanta släktskap som finns mellan impro (som teaterformen ofta förkortas) och möten i digitala rum, framstod snart som oemotståndlig. Vi började med att samla en grupp vuxna med erfarenhet av impro och arbete med ungdomar för att utforska möjligheter tillsammans. Hur går det till att chatta med kroppen? Den för detta tillfälle inbjudna gruppen bestod, förutom av oss tre, av improvisatörerna Jenny Elfving, Sara Franseschi och Linus Wellander samt Ellen Franzén och Hayley Ho från RISE Interactive.

NÅGOT OM IMPROVISATIONSTEATER SOM FÄLT

Den improvisationsteater som jag ägnat några år av mitt yrkesliv åt har inte någon ”fjärde vägg” som skiljer skådespelare och publik åt. Och dess främsta referenser är populärkulturella. Berättande, spelstilar och genrer lånas friskt från film, TV, musik och sociala medier. Att impro är besläktad med populärkultur gör att den ofta upplevs som tillgänglig och lustfylld även för den teaterovana publiken. Och eftersom den skapas här-och-nu kan impro behandla såväl det dagsaktuella som det tidlösa, vilket kan jämföras med den litterära teatern som arbetar i mycket längre och långsammare processer.

Improviserad teater kan uppfattas som ett samtida fenomen, just eftersom referenserna är samtida och populärkulturella. Men den har en lång tradition (till skillnad från digitalitet). Improvisation har utövats i olika former genom hela den västerländska teaterhistorien och har framför allt varit en del av folklig kultur. Improviserande skådespelare har ofta tagit plats på tillfälliga scener vid gator och torg i samband med marknader, fester och karnevaler. Ett gemensamt drag för dessa olika teaterformer har varit just frånvaron av ”den fjärde väggen”, publiken har inte suttit tyst utan ofta tillåtits påverka det som händer på scenen. Ibland till och med så mycket att det inte gått att skilja mellan skådespelare och publik, alla som är närvarande är medverkande. Folklig teater har helt enkelt haft karaktären av teaterhändelser, till skillnad från den litterära teatern där scenkonstnärer framför ett bestämt verk under mer högtidliga former.

Impro handlar om folklighet och om lek. I barns fria lek finns en av grunderna till impro som konstnärlig och pedagogisk praktik: att leva sig in i fantasins världar, oändliga möjligheter att utforska andra världar tillsammans med sina medlekare, att hitta på, att låtsas. En improvisatör har, oavsett ålder, mycket att lära av det barn man en gång varit och de barn man möter längs vägen.

RESANS VIKTIGASTE HÅLLPLATS: ETT MÖTE I SÄTRA, GÄVLE

Det var en gång ett barn som var väldigt död. Barnet blev jagat av ett monster som åt upp barnet. I monstrets mage fanns bajs. Monstret sprack på kyrkogården. Barnet började leva…

Vi, alltså jag, Pernilla och Reine, sitter i en samlingssal tillsammans med en grupp tjejer i nedre tonåren i Sätra, ett miljonprogramsområde i Gävle. Det är deras sommarlov och vi är inbjudna att gästa gruppen i tre dagar under deras månadslånga dagläger på fritidsgården. Det vi gör tillsammans just nu är en del av Breaking barriers. Vi har hamnat just här eftersom fritidsledarna på gården har hörsammat vår inbjudan/efterlysning och sedan har ungdomarna i gruppen generöst gått med på att bidra till vårt arbete. Nu skapas en märklig och makaber historia genom att alla i ringen bidrar med ett ord var. Regeln är strikt. Endast ett ord var. Imorgon kommer vi att göra små spelscener av den här märkliga historien och prata om dramaturgi, men det vet gruppen inte ännu.

Jag vill backa lite bara. Innan vi möter den här gruppen i Sätra skissar vi på olika upplägg. Pernilla, Reine och jag delar en förväntan om att möta motstånd från de unga deltagarna mot att leka och improvisera. Vi tänker att vi kanske kommer behöva lirka igång lekandet, vi förbereder oss på att rama in lekarna noggrant genom att tala om syftet och förklara våra utgångspunkter. Men det visar sig snart att vår förväntan är felaktig. Om det är något som tjejerna här och nu uttrycker att de längtar efter mer av, så är det lek. Spontaniteten, berättandet, rörelserna. De har inget större intresse av att prata om lekens syfte. De ger sig hän i kullekar, ger varandra låtsaspresenter, öppnar imaginära luckor och skåp, iscensätter fantasier om vad som hänt innan och efter ögonblick som fångats på Instagram av för dem okända människor. Vi gissar att i relation till den kontrollerade tillvaro som de har på många andra arenor i livet blir lekandets syften solklara, det behövs inga utläggningar. Vi gissar att det handlar om frigörelse, om att slippa bli betraktad och bedömd.

Men det uppstår ett annat tydligt motstånd i rummet. Deltagarna ger uttryck för att de inte vill fångas på bild eller film. När en kamera är i närheten, vänder de sig bort eller håller för ansiktet, leken stannar upp. Vi frågar och de beskriver att de inte vill riskera att hamna på nätet. Det krävs att vi lägger bort alla kameror för att lekarna och samtalen i gruppen ska göra det möjligt för deltagarna att ta paus från att iscensätta sig själva. Vi släpper alla ambitioner vi haft om att dokumentera arbetet med kameror. Av samma anledning är det också viktigt att gruppen är separatistisk. Inga killar i deras ålder är närvarande. De slipper förhålla sig till vad en tjej bör och inte bör vara och göra i relation till ett heterosexuellt spel och en maktordning där killar är överordnade. Vi förstår att kameror riskerar att dra in det där spelet i rummet ändå, och skapa en symbolisk närvaro av det där vi kallar för den manliga blicken.

GEMENSAMMA NÄMNARE FÖR DE TVÅ FÄLTEN: SPONTANITET OCH FRIGÖRELSE

Lärarutbildaren och forskaren Elza Dunkels skriver om den spontanitet som kan utvecklas i digitala rum. I sin bok Vad gör unga på nätet? (som snart kommer ut i en tredje utökad upplaga, läs den för allt i världen om du jobbar eller lever med ungdomar) skriver Dunkels om att människor ofta agerar mindre hämmade/begränsade i digitala rum än i fysiska, på gott och ont. Hon menar att det är samma sociala processer som gör att extremister fördjupar sin extremism och som gör att (särskilt marginaliserade) människor får stöd i en frigörelse – nämligen bristen på social kontroll i de olika nätforum där dessa människor möts. Det handlar om upplevd osynlighet. Dunkels skriver att denna upplevelse är besläktad med fenomenet att det kan vara lättare att prata om känsliga grejer när man sitter i en bil och tittar åt samma håll, än när man sitter mitt emot och ser varandra i ögonen. Det handlar också om att man på nätet slipper realtid, menar Dunkels. Digital kommunikation bygger oftast på asynkronitet, det vill säga responsen på det jag uttrycker kan dröja – sekunder, minuter, timmar, dagar. Det gör att människor slutar justera sina uttryck efter andras respons, de lever ut mer hämningslöst. Även statusförhållanden ändras, människor förhåller sig annorlunda till status i digitala rum än de gör i fysiska rum. Ett exempel Dunkels ger är att saker jag kan skriva till rektorn på min skola i en chatt kanske jag inte skulle vågat säga ansikte mot ansikte på rektorns kontor.

När jag läser det Dunkels skriver slås jag av att det finns ett släktskap med den spontanitet som medvetet tränas av improvisatörer i fysiska rum. Hur jobbar vi med frigörelse från social kontroll inom impro? En helt central aspekt är att vi gör det genom att konstruera begränsningar i kommunikationen. Det kan låta som en paradox, men begränsningar fungerar frigörande för fantasi och kreativitet. Att be någon ställa sig på en scen och helt fritt börja berätta en historia eller att säga till några personer: ”varsågod att spela en scen om vad som helst” kan resultera i att människor känner sig hämmade och begränsade. Jag vet att om jag själv får en sådan ”fri” uppmaning så blir jag oftast upptagen av hur jag ska framstå inför de som tittar och lyssnar. Jag vill gärna verka smart och intelligent, inte för konstig och flippad men inte heller för tråkig. Kanske blir jag också upptagen av att som kvinnokropp inte framstå som ful eller grotesk i relation till en manlig blick. På det här sättet fyller mitt sinne snabbt den fria uppgiften med en massa hinder, jag börjar se mig själv utifrån och det känns svårt, krystat, kanske till och med omöjligt att vara på scenen.

När jag håller på med impro kan jag inte vara osynlig på det sätt som jag kan vara på nätet. Men i improträning söker vi ändå efter begränsningar som kan göra mig mer omedveten om mig själv. Det finns en mängd impro-tekniker som har en liknande frigörande funktion som Dunkels exempel med att sitta i en bil och titta åt samma håll. En av de här teknikerna är att berätta historier i grupp (eller i par) genom att säga bara ett ord var (eller en mening var, en rörelse var, en bild var). Ingen eller alla blir upphovspersoner till den märkliga berättelse som vindlar sig fram i rummet. Det är mer vanligt än ovanligt att ett-ord-i-taget-berättelserna blir groteska. Min erfarenhet som impro-pedagog är att oavsett om det är barn, ungdomar eller vuxna deltagare så fylls berättelserna ofta av blod, död, avföring, sexualitet. Innehåll som kanske få skulle våga utforska inför en publik om de skulle stå ensamma som upphovsperson. Andra tekniker bygger på slump och asynkronitet. Kanske skriver improvisatörerna först ord och meningar på lappar som de lägger i en burk, lite senare spelar de scener där de har i uppgift att på en given signal dra en lapp och genast läsa det som står där och försöka införliva den oväntade repliken i scenen. Sådana scener blir också absurda. En liknande princip finns i en sällskapslek jag ofta lekte med min bästis när jag var barn: vi skrev historier på papper som veks och skickades fram och tillbaka mellan oss. Den som fortsatte på en berättelse såg bara den allra sista meningen. När pappret sedan vecklades ut och vi kunde läsa upp de absurda berättelserna, skrattade vi så att vi kiknade. Det här var 1980-tal, men skulle kanske kunna liknas vid en analog chatt?

FRIGÖRELSENS NÖDVÄNDIGA GRÄNSER

Här vill jag återvända till Dunkels tes om att det är samma principer som finns för kommunikation i digitala rum som kan fungera frigörande och som kan få extremister att fördjupa sin extremism. Bristen på social kontroll kan få avhumanisering och näthat att eskalera. Också här finns paralleller till impro. När jag leder improvisationsgrupper, om det så är med unga tjejer i Sätra eller med vuxna, så stannar jag aldrig upp och analyserar de berättelser och gestaltningar som uppstår i rummet som om de skulle vara uttryck för någons psykologi (däremot kan vi prata om var berättelserna kan lära oss om dramaturgi). En premiss för arbetet är nämligen att ingen ska hållas ansvarig för innehållet i den egna fantasin. Att släppa på ansvaret för det man uttrycker är nödvändigt för att frigöra kreativiteten. Men det har samtidigt sina risker.

Den absurda och makabra berättelse som vi skapade tillsammans i Sätra var, ur mitt perspektiv, gränsöverskridande i allra bästa bemärkelse. Men min erfarenhet är att improviserat berättande också lätt kan överskrida gränser som jag vill ska respekteras, gränser som är nödvändiga i ett demokratiskt sammanhang. Till exempel: när människor i grupp släpper på ansvaret för det som fantasin producerar kan de ofta hamna i humor som görs på bekostnad av underordnade grupper. Stereotypa föreställningar om marginaliserade grupper kan få fritt spelrum. Och min princip är att om några människors spontanitet och frigörelse innebär att andra människors utrymme och integritet begränsas, så är det aldrig värt priset. Därför behövs också premisser för impro som handlar om solidaritet – med varandra i rummet och med andra som inte är i rummet.

Kultursociologen Anna Lund har forskat kring hur unga tjejer utövar medborgarskap i online-communities fokuserade på nöje och livsstil, så som Stallet.se. I artikeln The civic potential of the Digital horse beskriver Lund hur unga människor som inte känner varandra men delar ett gemensamt intresse – hästar – möts som ”familjära främlingar” och utbyter erfarenheter. Många diskussionstrådar i Stallet.se handlar om helt andra saker än hästar, deltagarna delar med sig av olika erfarenheter exempelvis av att ha låg status i samhället och stå i beroendeställning till lärare. Lund beskriver hur tjejerna förstår och respekterar varandra av princip. Hon följer diskussionstrådar där de har sinsemellan helt olika åsikter och erfarenheter, men de är solidariska med varandra och bemödar sig om att förstå varandra. De är och agerar som varandras jämlikar, även om de inte känner varandra utanför det digitala rum där de möts. När jag läser Anna Lund tycker jag att hon beskriver principer som krävs i fysiska rum när en grupp människor chattar med sina kroppar.

(O)SYNLIGHET, SOLIDARITET OCH ISCENSÄTTNINGAR

Så här långt: två möten under en påbörjad forskningsresa. Först en vuxengrupp och så en ungdomsgrupp. Några preliminära slutsatser: vuxengruppen är intresserad av att tala om iscensättningar och positioneringar i digitala rum, det är något som upptar dem (oss). Ungdomsgruppen vill hellre chatta med kropparna än att göra eller diskutera iscensättningar och positioneringar (i vare sig digitala eller fysiska rum). Med deras hjälp börjar jag, Pernilla och Reine få syn på saker. Ett tema som vecklar ut sig för oss är detta med relationer mellan osynlighet och frigörelse. Själv inser jag att alla olika möjligheter till iscensättningar och positioneringar i digitala rum är ett tema som upptagit mig länge och att jag behöver skjuta det åt sidan. Nu lär jag mig mer om möjligheter till frigörande osynlighet.

Det fysiska rum som vi gästar och som vi (om)skapar tillsammans med ungdomsgruppen genom lekar och improvisationer, upplever jag som byggt på liknande principer som de Anna Lund finner i Stallet.se. Tjejerna i Sätra känner förvisso varandra sedan innan, men har en solidaritet som sträcker sig långt utanför fritidsgården och omfattar även människor som de potentiellt sett inte känner. När de så småningom skapar kollektiva berättelser om sådant som engagerar dem i samhället handlar det framför allt om marginalisering utifrån rasism, sexism och föreställningar om ålder, vilket de själva har egna smärtsamma erfarenheter av. Men deras berättelser berör också homofobi och funkofobi, även där är engagemanget starkt, trots att ingen av dem är öppen med att det skulle kunna vara erfarenheter som har kopplingar till dem själva. Här finns ännu en parallell till Anna Lunds forskning: den här solidariteten är inte något som vuxna för in i rummet genom någon slags fostran (hur en sådan nu skulle se ut?). Solidariteten upplever vi som ungdomarnas egenskapade premiss.

Jag, Pernilla och Reine varken kan eller vill erbjuda fostran och vi har mycket medvetet valt frivilliga arenor för vår forskningsresa. Det vi kan bidra med är lekpraktiker vi lånat från impro och den sista dagen även ett påbörjat trevande samtal om vad deltagarna skulle kunna skapa utifrån sin solidaritet med varandra och andra, om de så vill. Jag upplever att vårt möte i Sätra sker mot en fond av starka ideal om att en ung människa bör vara en tydlig individ, bära sina egna åsikter och berättelser, vara ”sig själv”, och stå upp för sig själv. På sättet som de liksom diskret värjer sig från våra värderingsfrågor i början av processen (lite trötta svarar de sådant som vi misstänker att de tror att vi vill höra) kan vi ana att den typen av fostran inte är ovanlig i deras liv. Men vartefter vi fortsätter vårt arbete blir de här idealen om individualitet utmanade genom de praktiker vi utforskar. I skrivandets nu så tror jag att det viktigaste som vi upptäcker tillsammans är det som formuleras på olika vis den sista dagen vi har tillsammans: att det inte är nödvändigt att bära en berättelse med den egna kroppen, att stå på scenen eller framför kameran själv. Det går att berätta kollektivt och det går att låta sig representeras på en mängd olika vis, i såväl fysiska som digitala rum. Och precis här finns potential till rörelse och samhällsförändring.

Hur hamnar vi i den upptäckten? När vi lagt bort kamerorna märker vi att det fungerar utmärkt att ta fram dem igen – om deltagarna får hålla i dem och rikta dem mot oss vuxna. Förutom jag själv, Pernilla och Reine så finns vår praktikant Emilia Stenberg och ungdomsgårdens fritidsledare att tillgå som skådespelare. Det blir en rörelse som frigör kreativitet, ungdomarna får vara upphovspersoner och vi vuxna blir skådespelare i deras händer. När de regisserar oss får leken ett stråk av större allvar. Vi får i uppdrag av dem att gestalta smärtsamma erfarenheter av utsatthet och budskap om att förändring är möjlig. De tycks nu veta precis vad de vill ha sagt. Några deltagare gör korta filmer som är utkast till en webbaserad kampanj mot våld, tänkt att spridas i sociala medier. Några andra deltagare skriver manus till en pjäs om mobbning, som kan spelas i grundskolor i deras eget område, jag får spela den utsatta. Från att den första dagen med en viss trötthet (men ändå artigt) ha besvarat våra frågor om vad de tycker och tänker och hur de vill påverka samhället, uppstår ett par dagar senare en glöd när de får i uppdrag att skissa på hur samhällsförändrande berättande skulle kunna göras i deras sammanhang, valfritt om det är på digitala eller fysiska plattformar. Det är när vi respekterar deras önskan om att slippa synlighet, som de paradoxalt nog blir mycket synliga – som kollektiv.

Några månader senare kommer #metoo att braka loss. Men det vet vi ännu ingenting om när vi en fredagseftermiddag i juli säger hej då och går ut i sensommaren i Sätra, Gävle.

Gunilla Edemo

Texten är skriven utifrån ett tätt samarbete med Reine Lööf från Foajé X och Pernilla Glaser från RISE Interactive.

Källor:
Dunkels, Elza, Vad gör unga på nätet? 2:a upplagan, 2012
Lund, Anna, ”The Civic Potential of the Digital Horse”, artikel i Producing the Internet: Critical perspectives of Social Media (red. Tobias Olsson), 2013