Go directly to Breaking Barriers
AN INTRODUCTION

Welcome to Breaking Barriers

Breaking Barriers was an interactive research-project initiated and financed by Samsung. RISE Interactive in collaboration with community art platform Foajé X and research-theatre RATS investigated how teenagers viewed and preformed participation in digital and physical spaces. We met teenagers in youth-houses and libraries in three places in Sweden, with different socio-economical contexts. With one exception of a school-class of future game-designers, we met them in places they had chosen of their own free will. In our conversations, games and co-creations we discovered that the teenagers we interacted with had vague if any relationship to concepts such as citizen, society and - participation.

Their use of digital tools focused on consuming videos and communicating primarily with people in their own social circuit. Beyond specified areas for influence in school they did not know how to affect societal issues or how ideas and opinions could be expressed in a public space. The teenagers we met however clearly expressed that they had views and perspectives that could be of great importance for the political development.

We gradually changed our strategy during the project from questions to a more story-based format, where we as facilitators could share different examples of what it can mean to be a citizen and then use them for further discussion. The desire to see, hear and reflect on this was very big. In Sweden there has been a long period of a very open, un-intrusive attitude towards teenagers, in particular in youth-houses. The dominant idea being that the less interaction with grown ups the better.

We found that the longing for presence and examples from grown ups was clearly expressed in this project. We could envision a possible next step consisting of a citizen-library with stories about citizenship.

Breaking Barriers aligns with the research initiative and Stockholm Based development platform Prototyping Citizenship. That joins research fields around co-creation and organizations, digital culture, engagement and learning practices in order to support organizations and businesses to identify lack of democracy and co-develop tailor-made methods for inclusion and developed trust cultures.

FORSKNINGSPROJEKT

Breaking Barriers – för ungas ökade inflytande

Genom berättelser gör vi världen begriplig tillsammans. Vi lever i en tid som på ytan svämmar över av berättelser. Men vid ett närmare betraktande är det kanske snarare åsikter och uttryck vi har så rikligt av i våra sociala medier, press och populärkultur. Vi är omgivna av löften om hur enkelt vi kan ge uttryck för vår åsikt och mening. Samtidigt har vi ett alltmer diskuterat underskott på aktivt medborgarskap. Få personer engagerar sig i lokala politiska processer eller utnyttjar möjligheten att påverka i frågor som engagerar. Kunskapsresistens och falsk fakta skapar stuprör av segregerade grupper som äger olika världsbilder. I en uppmärksammad studie för några år sedan visade Cambridgeforskare att ungdomar och unga vuxna inte kunde identifiera kommersiellt finansierade budskap på sociala medier som ett sådant ens när det var märkt med ett företagsnamn.

Vår tid ropar efter berättelser som hjälper oss att förstå vår egen roll i världen och tillsammans med andra. Berättelser som lyfter olika erfarenheter, olika sätt att ta plats och olika sätt att skapa tillsammans med andra. Berättelser som hyllar olikheter och visar oss hur vi kan agera och tänka kring förändring och inflytande.

Det här är en reseskildring från projektet Breaking Barriers. Det är också en stafett-pinne, en inbjudan och en uppmaning till fortsatt utforskande.

Intervju med Elza Dunkels

När vi har mött ungdomar i projektet Breaking Barriers säger de ofta att de saknar vuxnas närvaro i sina forum på nätet. Det verkar som om vi vuxna ofta har väldigt tydliga ideer om vad vi tycker är ett bra sätt att förhålla sig utforskande men omsorgsfullt om integritet och säkerhet när det gäller utetider, resor etc men att vi blir konstigt vilse i relation till de digitala miljöer där våra unga rör sig ännu mer. Det blir liksom antingen moralpanik och skrik på förbud eller total frihet. Hur tänker du om det här?

Det finns ett enormt intresse hos ungdomar av att prata med mig och andra forskare. Ungdomar är inte vana vid vuxna som intresserar sig och frågar om deras nätanvändning. Suget är efter att prata med vuxna som inte blir rädda eller ledsna utan bara är nyfikna.
Jag tycker att man kan prata om mediepanik, den innefattar också teknikrädslan. Det roliga är ju att de argument som nu används om de digitala teknikerna har dykt upp närmast identiska vid andra teknikgenombrott i det första steget. Ta järnvägen till exempel. Då höjdes röster om att våra hjärnor skulle bli förstörda om vi åkte i de hastigheterna (30 km/timmen) och av att följa tidtabeller. Man trodde också att vi skulle få våra ryggrader förstörda av att sitta på tåg.

 

Jag uppfattar ibland att det finns en romantisering av hur barn hade det t.ex. när jag var liten på sjuttio och åttiotalet. Som till exempel argumentet att det är nyttigt att ha tråkigt.

Det finns inga vetenskapliga belägg för att det är nyttigt att ha tråkigt, det är inte seriöst. Jag tror att vi säger såna saker för att vi som vuxna blir rädda av två motsatta skäl.
Vi oroar oss för vad som ska hända våra barn i miljöer där vi inte har kontroll och
samtidigt upplever vi hur de hotar vår egen maktposition. De vet andra saker än vi vet och det utmanar hierarkierna i samhället.

 

Behöver vi lära oss samma sätt att vara digitala som våra ungdomar?

Vi behöver lära oss men inte samma saker. Vi behöver vara de vuxna vi är och använda erfarenheten vi har. Att vissa saker är för bra för att vara sant till exempel, det är något vi vet. Och det kan vi lära våra ungdomar.
Samtidigt måste vi vara nyfikna på nya verktyg. Vem tar hand om de vuxna som är efter och inte vill eller vågar?

 

Det är mycket fokus på skärmarna. Är det vad de gör som är utmaningen i ungas digitala liv?

Vi måste sluta med den här uppdelningen mellan analogt och digitalt, den är helt förlegad.
Hatet är det stora hotet och det är ett samhällsproblem.

 

Vad är högst upp på din lista över vad vi behöver göra för att möta det?

Vi måste öka kunskapen generellt hos många rättsvårdande instanser. I dag lär man sig ofta av den individ som blir kränkt, genom att få ett fall som tvingar en att förstå hur man bör agera. Men det sker inte systematiskt, det finns inte tillräckliga samhällskrav. En kränkning på nätet kan hamna i högen med cykelstölder och det är katastrof. Ett övergrepp på instagram måste hanteras inom ett par timmar. Men hatet finns i samhället, det är inte ett ungdomsproblem, vi måste sluta beskriva det på det sättet. De största hatarna är ju vuxna män, ungdomar gör som vuxna gör. När vi behandlar det som ett ungdomsproblem tror vi att vi kan uppfostra unga att agera annorlunda än vad vi själva gör. Det finns ett begrepp som heter Childism som jag har arbetat med och översatt. Det pekar på och beskriver de maktstrukturer som håller barn i maktlöshet. Det måste vi arbeta med.

 

Vilken typ av rum behöver vi skapa tror du för att vi ska få utrymme för samtal bortom rädsla och hat-retorik?

När barn blir respekterade kränker de andra barn mindre. Så enkelt är det ju någonstans.
Behandla barn bättre och behandla alla bättre. Det fanns fördelar med att alla gick i skola på samma sätt som det var tidigare. Samtidigt är det ofta någon som drar det kortaste strået i de rummen. Det är svårt att tvinga folk att vara i samma rum. Jag tror vi behöver
fler separata rum med lugn o trygghet. I dag ligger också ansvaret ligger väldigt mycket på den som är utsatt. Ungdomar tvingas ofta möta de som kränkt de i samtal. Det blir snett.

 

Men separata rum blir ju också skyddande rum för t.ex nazister, hur ska vi förhålla oss till det?

Så är det ju men nazisterna överger ju inte sin ideologi bara för att vi ger de ytor tillsammans med andra. Det krävs mer för det, långvarig interaktion. Jag tror att vi får ta på oss olika roller och förstå att vi har olika roller i samhället. Den som kan får driva på förändring, de som har möjlighet att bevaka och skydda får göra det. Vi behöver alla göra olika delar i detta. Vi måste inte förstå allting. Vi behöver komma bort från toleranspedagogiken. Själva begreppet tolerans inrymmer ju en märklig värdering; det jag tolererar är något som egentligen är fel, som jag inte gillar. Det som verkligen kommer att förändra allt är det normutmanande arbetssättet. När alla arbetar med integrerad normkritik då är vi på en helt annan plats. Det blir den verkliga game-changern.

 

Elza Dunkel är Docent i pedagogik vid Umeå Universitet och forskar på ungdomar och nätkulturer

Läs mer av Elza på www.kulturer.net och böckerna ”Nätmobbning, näthat och nätkärlek”,”Vad gör unga på nätet” och ”Bridging the Distance – Children’s Strategies on the Internet